[KRÖNIKA] Koreanska språket – del 2

De flesta språk har något unikt särdrag och det gäller förstås även koreanskan. Det mest unika är deras skriftspråk som förmodligen är det enda som skapats på order av en kung,  som på 1400-talet bestämde sig för att Korea skulle ersätta de kinesiska tecknen med ett eget alfabet.

Men det koreanska talspråket är också ”historiskt unikt” eftersom språkvetare har haft svårt att klura ut dess ursprung och vilken språkgrupp det tillhör. Förr var en vanlig uppfattning att det tillhörde den Altaiska språkgruppen där bl.a. turkiska, mongoliska och japanska ingår, men detta släktskap har fått allt mindre stöd. Andra förslag är att det koreanska språket skulle var släkt med de som talas på Madagaskar, Hawaii, Tahiti, Filippinerna etc. eller ha samma ursprung som de som talas i södra Indien och på Sri Lanka.
Ett problem är avsaknaden av äldre koreanska texter. De äldsta man har hittat är mindre än 1000 år gamla och skrivna med kinesiska tecken. Det är svårare att härleda äldre uttal och grammatik ur tecken än ur meningar skrivna med bokstäver, och därmed svårare att se släktskap med andra språk. Numera är det många språkvetare som anser att koreanska är en egen språkgrupp där bara koreanska ingår.

Den tidigare uppfattningen att det var släkt med japanskan var kanske inte så konstig eftersom de båda språken har i stort sett identisk grammatik, vilket gör att man kan översätta ord för ord (utan att behöva ändra grammatik eller ordningsföljd vid en översättning). Och de båda språken är unika genom att de har subjekt-, objekt- och ämnesmarkörer.

Både japanska och koreanska har också ca 60% kinesiska låneord, även om uttalen och ibland betydelsen har ändrats under århundradens lopp. Många av de kinesiska låneorden i koreanskan används främst i skriftspråket, och ibland används en blandning av kinesiska låneord (sino-korean) och koreanska (native-korean). T.ex. används ofta native-korean för siffror när man numrerar saker och räknar, medan sino-koreanska används i specifika fall såsom datum, telefonnummer, adresser och när man räknar pengar.

Under det första århundradet började den period som kallas ”De tre kungadömena”, vilka bestod av Goguryeo (från mellersta sydkorean ända upp till delar av Manchuriet) samt i söder av Bekje och Silla. Man vet inte hur språken i dessa tre kungadömen var besläktade med varandra och om de var tre distinkt olika språk eller bara tre dialekter, men begränsade ledtrådar från ortsnamn etc. tyder på att de var väldigt lika utan att vara identiska.

Språkhistoriskt kallas tiden från ”De tre kungadömena” och ca 1000 år framåt för “Old Korean” och förmodligen fanns det under den perioden två koreanska språkgrupper; Buyeon (större delen av Korea) och Han (Silla). I Sydkorea anses Han vara ursprunget till modern koreanska medan det i Nordkorea anses vara Goguryeo (Buyeo). Under perioden som kallas “Unified Silla”, som började på 500-talet, blev Han det dominerande språket på halvön (Silla konkurrerade ut de andra kungadömena). Det är denna variant av ”Old Korean” som blev ”Middle Korean”.

Språkperioden ”Middle Korean” börjar med Goryeo-dynastins uppkomst i börjar av 900-talet och sträcker sig till 1500-talet. Korea bestod då nästan av dagens Nord- plus Sydkorea, och huvudstaden hade flyttats till Gaesong i mellersta Korea. Gaesong-dialekten blev därmed prestigespråket (vid den här tiden tror man att det i Korea talades ett språk med olika dialekter).

Korea hade under lång tid påverkats av Kina genom allianser, invasionsförsök och handel. En av de kulturella influenserna var skriftspråket och då man inte hade något eget så anammade man det kinesiska, som användes en bra bit in på ”Middle Korean”. Den äldsta koreanska skriften kommer från 1103 och är skrivet med kinesiska tecken. Men i mitten av 1400-talet bestämde kung Sejong den store (Joseon-dynastin) att Korea skulle skapa ett eget skriftspråk som bestod av bokstäver istället för tecken, så att det skulle bli enklare för fattiga och outbildade att lära sig läsa och skriva. Fram till dess hade man haft flera olika skriftsystem som alla byggde på kinesiska tecken med olika tillägg. I början var de lärda emot det nya skrivsättet (hangul), men det blev efterhand allt mer accepterat. Under lång tid blandades hanja (kinesiska tecken) och hangul. T.ex. skrevs många ord med kinesiska tecken men med t.ex. grammatisk ändelser med hangul (precis som i dagens Japan).

Nästa stora förändring kom under den japanska ockupationen 1910-1945. Japanerna försökte stegvis förbjuda koreanskan och gjorde japanska till det officiella språket under ockupationen. Givetvis lyckades de inte utplåna koreanskan, men under dessa 35 år assimilerades flera japanska ord in i koreanernas vokabulär.

Koreanska är förstaspråk för ca 80 miljoner människor; 50 miljoner i Sydkorea, 25 miljoner i Nordkorea och 2,5 miljoner i Kina (den delen an Jilin-provinsen som gränsar mot Nordkorea) samt minoriteter i Ryssland och Japan, men sedan Korea-kriget (1950-1953) har framförallt Nord- och Sydkoreanska börjat skilja sig åt. Sydkorea har fått alltfler engelska låneord medan nya låneord är förbjudna i Nordkorea. Dessutom finns sedan länge en trend bland Sydkoreanska ungdomar att förkorta dubbel-ord genom att bara använda den första delen av varje ord. T.ex; Namja chingu (pojkvän) förkortas till Nam-Chin och Sängil Party (födelsedagsfest) blir Säng-Pa. Om vi skulle använda den metoden på svenska skulle lastbilschaufför bli last-chaff. Dessa förändringar (och framförallt de engelska låneorden) har gjort att nord- och sydkoreaner fått allt svårare att förstå varandra. Detta märktes under OS 2018 i Sydkorea när spelarna i Nord- och Sydkoreas gemensamma kvinnliga ishockeylag hade svårt att kommunicera.

Men båda länderna är stolta över sina språk och firar språkets dag; Hangul-dagen den 9:e oktober i Sydkorea, och Choseongeul-dagen den 15:e januari i Nordkorea.

(Del 1 av Koreanska språket hittar ni här.)

Bildkälla: 1

No Comments Yet

Kommentera

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Elin Törnqvist

Tipsa oss: [email protected]

Organisationsnummer: 802490-6987

ISSN: 2001-936X

© Tidskriften Hallyu
Tidskriften Hallyu sponsras av