[KRÖNIKA] Den unika k-popbranschen

När man börjar intressera sig för k-pop är det lätt att fascineras av det unika i denna ”nya värld”. De ibland lite udda danssteget som på ett kusligt sätt ändå passar perfekt ihop med musiken. Låtarna som ibland är ”vanlig pop”, men också väldigt ofta mixas med jazz, blues och andra stilar. Och inte minst den märkliga värld artisterna lever i. Många tränas av skivbolagen, och bor också där, i flera år innan de eventuellt debuterar.

Resultatet av den långa förberedelsen är att de sjunger och dansar helt perfekt redan vid debuten! Och sedan fylls deras dagliga schema med deltagande i TV-shower, skivinspelning, intervjuer, resor över hela världen, reklam, skådespeleri etc. Men det är ett liv andra planerar åt dem. T.ex. bestämmer skivbolagen, i alla fall i början, vilka låtar och vilken image de ska ha. När Girls’ Generation fick veta att de skulle spela in låten ”Gee” (2009) så protesterade de, men det brydde sig inte skivbolagsdirektörerna om och Kim Tae Yeon grät av besvikelse. Nu slutade det trots allt lyckligt eftersom låten blev en jättehit.

En effekt av de välspäckade schemana är att nattsömnen får lida. T.ex. har Girls Generation och Apink berättat att under intensiva perioder sover de i regel bara 3 – 4 timmar per natt. För att klara av dagen slumrar de istället in korta stunder under bilresor, i logen innan ett TV-uppträdande etc. Men ibland räcker inte detta för att hålla tröttheten borta utan artisterna somnar t.ex. mitt under en TV-show.

Första gången jag stötte på en sovande popstjärna i TV-rutan var när Kwon Yu Ri (Girls’ Generation) somnade i tre olika avsnitt av TV-showen ”Invincible Youth” (där sju poptjejer tar hand om en liten bondgård, 2009-10). Sedan såg jag endast pigga artister ända tills jag började titta på ”Apink News” (2011-12) och upptäckte en trött Naeun (Apink) somna medan hon sminkades. Men det mest dramatiska exemplet jag sett är från ”Heroes” (där ett gäng kvinnliga kändisar i olika åldrar får i uppdrag att göra en kortfilm, sköta en restaurang osv., 2010-11). I ett av avsnitten säger Kahi (After School) helt plötsligt något som är helt utanför sammanhanget. Det var faktiskt lite obehagligt och jag trodde först att hon fått en hjärnblödning, men det visade sig att hon hade sovit och när hon började prata befann hon sig fortfarande delvis i drömmarnas värld. Och hon har även somnat i ”Strong Heart”.

Förutom sömnbrist tycks de ständigt också vara hungriga. När tjejerna från första säsongen av ”Invincible Youth” besökte TV-programmet ”Roundtable Plus” (episod 264, 2010.02.08) avslöjade de att Park Sun Young, alias Hyomin (T-ara), i början inte umgicks så mycket med de andra under pauserna. Istället gick hon, så fort kamerorna stängdes av, runt och letade efter mat. Hon försvarade sig med att T-ara under denna period skulle göra comeback med låten ”Bo Beep” (2009) och de var därför satta på en hård diet så hon var ständigt vrålhungrig.

Även om mina exempel bara varit från tjejband så drabbas också killarna av detta tuffa liv. Pojkbanden ska dessutom helst ha några medlemmar som är vältränade så att de kan slita av sig tröjan på konserterna för att visa upp en tvättbräda inför skrikande tonårstjejer.

Men det mest iögonfallande är att artisternas fritid styrs av skivbolagen. Under lite lugnare perioder kanske de råkar vara lediga en söndag och vill åka och besöka sina föräldrar, men då måste de först fråga sin manager om lov (tänkt dig själv att du måste fråga din arbetsgivare om lov för att hälsa på dina föräldrar när du är ledig!). De kan få ett nej till svar med motiveringen att det kanske dyker upp någonting som kräver deras deltagande eller så är deras chefer rädda att något ska hända som kan skada deras image och de får då husarrest. Lee Sun Kyu, alias Sunny (Girls’ Generation), berättade i en intervju att under en sådan ”husarrest” blev de uttråkade och några av dem bestämde sig för att smita ut till ett tivoli som hade en ny berg-o-dalbana. De tog på sig masker för att kunna vara anonyma, men tyvärr fick man inte ha dem på sig när man åkte. Givetvis blev de igenkända och dessutom fotograferade. Redan samma dag fanns bilderna på internet och nästa morgon blev de uppkallade till sin manager. Normalt brukar sådana kontraktsbrott leda till böter eller annat straff, men de klarade sig undan med en tillrättasägelse.

Den här kontrollen över artisterna innebär inte bara nackdelar för artisterna. I t.ex. Sverige måste de som drömmer om att bli popartister själva betala för sång- och danslektioner samt för instrument etc. I Sydkorea står musikbolagen på utgifterna och tillhandahåller professionella koreografer, sånglärare etc. Framförallt de som inte lyckas bli berömda popstjärnor har en fördel av detta eftersom de inte lagt ut några pengar i onödan på sina ”misslyckade projekt”.

En annan stor fördel är att de får hjälp av sina skivbolag med alternativa karriärer när tiden som popstjärna är över. T.ex. med utbildning till skådespelare eller programledare. Medan nackdelarna framförallt är att deras fritid är så begränsad och hårt styrd samt att de inte tjänar lika mycket pengar som de västerländska stjärnorna eftersom en del av inkomsterna måste gå till utbildningen av både de band som lyckas att bli framgångsrika och de som misslyckas.

Men varför har det blivit så i just Sydkorea? För att förstå varför det blev så här måste man ta en extra titt på SM Entertainment (SME) som haft en avgörande betydelse för hur den koreanska underhållningsindustrin fungerar.

Historien om SME tar sin börjar i 70-talet med den då populära musikern och programledaren Lee Soo Man. Hans problem började när den hårdhände diktatorn Chun Doo Hwan utlyste undantagstillstånd 1980 och påbörjade en kampanj mot media. Lee Soo Man blev ett av de första offren när hans radio- och TV-program tvingades lägga ner, och när sedan flera artister greps tog han det säkra före det osäkra och utnyttjade det amerikanska studentvisum han tidigare fått. Han stannade i USA i fem år och det var under denna tid MTV föddes. Vikten av musikvideo var något han tog med sig till Sydkorea där han till en början bl.a. drev en restaurang framgångsrikt innan han 1988 hade kapital nog för att starta skivbolaget SME (samma år som OS i Korea och året efter att diktaturen fallit).

Starten för SME var allt annat än lyckad. Innan årets slut drabbades studion av en översvämning som förstörde all utrustning. Han lyckades starta om, men i början av 90-talet kom den katastrof som påverkade honom och därmed hela k-pop kulturen. Historien med bolagets första framgångsrika artist fick ett abrupt slut med ett marijuanaåtal. Efter att ha förlorat artisten höll företaget på att gå i konkurs och Lee Soo Man insåg att han måste bygga ett system med större kontroll och marknadsföring av artisterna. Inte bara musiken måste vara skivbolagets ansvar utan hela artisten måste tränas och kontrolleras. Han ville inte riskera SME:s framtid igen genom marijuanarökande sångare, artister som bytte till ett annat skivbolag eller tvingades sluta p.g.a. någon skandal. Han skapade ett system som sedan mer eller mindre kopierades av andra koreanska skivbolag. De följande åren var SME också ledande i att öppna upp skivbolagen för aktiemarknaden, lansera artisterna utomlands, fixa reklam och TV-kontrakt åt sina stjärnor. Etc.

Många upplever k-popvärlden som inte bara fascinerande utan också skrämmande. Ungdomar som skriver på långa kontrakt som inte bara styr den artistiska verksamheten utan även deras fritid. Vi skulle aldrig låta våra egna barn leva ett sådant liv i Sverige. Eller skulle vi det?

Elitskidåkaren Lena Andersson berättar i en essä i tidskriften SANS hur hon började träna organiserat redan som 8-åring. Efter skolan var det träning som gällde och helgerna fylldes av allt annat än vila. Varje veckoslut tävlade hon och tog ut sig tills hon nästan kräktes. Ända tills hon var 18 år sov hon inte ut en enda helg. Den belöning hon fick var ruset efter att ha vunnit ett lopp och jag kan tänka mig att det liknar det rus popstjärnorna får när de står på scen och hör fansen skrika.

Karriären för k-popstjärnor och elitidrottare såväl som för balettdansare och orkestermusiker börjar någon gång i unga år då ett passionerat beslut tas att låta idrott, dans eller musik fylla livet 24/7. Andra aktiviteter såsom biobesök, pizzaätande, kompis- och släktträffar knuffas åt sidan. Dieten kontrolleras strikt antingen för att hålla kroppen i topptrim eller helt enkelt för att bli smal, och vila ut får de göra när karriären är över för nu gäller träning, träning och så för säkerhets skull lite mer träning.

Varför skulle vi acceptera att idrottare och orkestermusiker men inte popartister sedan unga år ägnar sig åt sin passion ”dygnet runt sju dagar i veckan”? Själv tillhör jag inte de som anser att finkultur och idrott är mer värt att offra sig för än popmusik, så länge det är ett fritt val (ingen tvingas in i k-popbranschen utan konkurrensen är stenhård).

En parentes i sammanhanget är den märkliga filmen ”Attack on the pin-up boys” (2007). Den är producerad av SME och har flera av Super Junior-medlemmarna i huvudrollerna, så jag hade förväntat mig något sockersött till glädje för tjej-fansen, men istället fick jag en chock! I filmen slänger en gärningsman avföring i ansiktet på highschool-elever!!!

När lärarna möter eleverna visar de medlidande och säger att de ska göra allt de kan för att förhindra övergreppen, men så fort de är ensamma bryr de sig inte längre utan satsar gladeligen pengar på vem som ska bli nästa offer. Sen visar det sig att gärningsmannen filmat attackerna och lägger ut dem på nätet. Offren blir i och med det superkändisar och flera av eleverna går ut sent på kvällarna i hopp om att de ska attackeras och bli kända. En elev, som spelas av Siwon, fejkar en attack och slänger avföring i sitt eget ansikte för att han vill bli kändis.

Det tar inte lång tid innan man inser att filmen är en satir på k-popkulturen där lärarna representerar de skivbolagsdirektörer som låtsas bry sig om artisterna, men egentligen bara bryr sig om pengar. Och några av eleverna representerar personer som är beredda att göra vad som helst för att bli kända. Fansen beskrivs som mer eller mindre fanatiska och behandlar sina idoler som mini-gudar. Jag är inte säker på att SME:s bossar begrep vad manuset egentligen handlade om när de godkände filmprojektet. Filmen floppade på biograferna, men blev en succé på DVD. Den är inte särskilt bra, men den är intressant för att det är en ovanlig film och det är kul att se en tidig scen med Yu Ri (Girls’ Generation).

Källor: ”Pop goes Korea” av Mark James Russell. Tidskriften SANS (nr 3, 2012). 1

No Comments Yet

Kommentera

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Elin Törnqvist

Tipsa oss: [email protected]

Organisationsnummer: 802490-6987

ISSN: 2001-936X

© Tidskriften Hallyu
Tidskriften Hallyu sponsras av