Protester, reformer och arbetslöshet

Lördagen den 27:e februari i år hölls en manifestation i centrala Seoul mot den sittande regeringen. Demonstrationen ska ha samlat mellan 13000-20000 deltagare och vände sig främst mot den arbetsmarknadsreform som regeringen presenterade förra året, men också mot de samtal som förs med Washington om att placera tungt luftartilleri i Sydkorea.

”Vi har samlats här idag då det inte finns något oppositionsparti som representerar oss [i dom här frågorna] mot president Park Geun-hyes regering,” sa en av arrangörerna i inledningstalet.

Spänningarna i landet har ökat och yttrade sig tydligt i november förra året då tusentals demonstranter drabbade samman med polis vid kravaller i centrala Seoul.

Då som nu protesterade man mot regeringens arbetsmarknadsreform och president Park Geun-hye, men också mot den omstridda planen att byta ut historieböckerna i landets skolor mot nya som har en positivare hållning till hennes egen fars (före detta president Park Chung-hees) tid vid makten.

Den kontroversiella reformen går i korthet ut på att försöka göra arbetsmarknaden mer flexibel, där det föreslås att man ska lättare kunna sparka anställda som inte anses leva upp till utsatta krav, samt att man vill införa ett lönetak där de löntagare som närmar sig pensionen får sänkt lön mot att man jobbar in detta igenom en längre karriär.

Förslaget har arbetats fram av representanter från arbetsmarknadens parter och regeringen.

Landets största fackliga paraplyorganisation, Federation of Korean Trade Unions (FKTU), har sedan april valt att bojkotta regeringens och arbetsgivarna förslag om inte just förslagen om lönetak och generösare möjligheter till att avskeda folk tas bort ur förhandlingarna. Man anser att detta inte kommer att hjälpa då Sydkorea redan har den mest flexibla arbetsmarknaden bland de industrialiserade länderna i världen, och att reformerna mest skulle bli ett slag i luften.

Argument för reformen är att landets ungdomsarbetslöshet har stigit i femton år på raken och för att få en ändring på den trenden måste man genomföra detta.

Förslaget måste först gå igenom parlamentet för att kunna förvekligas, men där har den motarbetats av oppositionspartiet Minjoo Party of Korea, som har en stark väljarbas bland medlemmarna i landets två fackliga paraplyorganisationer FKTU och KCTU.

KCTU har uttalat om sig om att ha som prioritet för i år att stoppa reformen helt, med protester och eventuella strejker. I och med att FKTU också har brutit samtalen med regeringen och funderar nu på att samarbeta med KCTU i deras utomparlamentariska arbete mot reformen.

Den nuvarande situationen beror till stor del på hur arbetsmarknaden omstrukturerades i slutet på 90-talet, under den asiatiska finanskrisen 1997-98, då Internationella Valuta Fonden gav ett sparpaket till stöd för den Sydkoreanska ekonomin mot att arbetsmarknaden skulle göras mer flexibel med bland annat osäkrare anställningar vilket främst drabbat ungdomars situation och karriärmöjligheter. I ett land där närmare 70 procent av den yngre delen av befolkningen har eftergymnasial utbildning, men sen har svårt att hitta ett fast jobb, och med enorma studieskulder växer motståndet mot regeringen bland de yngre, än mer med reformförslaget.

Trots att Sydkorea är världens 15:e största ekonomi så har inte framgången nått alla. Den fackliga aktivisten Kim Jin-suk, som ockuperat en lyftkran i nästan ett års tid som protest mot varsel och nedskärningar, skrev på twitter att ”Koreanska arbetare har blivit satta åt sidan”, en åsikt som delas av många i landet.

En annan aktivist som håller med är Kim Hyung-mo, som skrivit boken ”Who killed my pension?”, och skriver på Internetsidan Pressian att man inte borde tala om ett lönetak utan hur man istället borde fokusera på arbetslöshetsersättning och olika sociala reformer för att stödja de som står utanför arbetsmarknaden.

Att man till väldigt nyligen satsat väldigt lite på välfärd och pensioner beror mycket på att de starka familjebanden man traditionellt har förlitat sig på gjorde att behovet inte existerat (från statens sida), men när nu familjebanden lösts upp de senaste decennierna så har det resulterat i att varje individ får stå för sin egen försörjning.

De äldre har drabbats särskilt hårt av detta då tryggheten av att yngre familjemedlemmar ska ta hand om dem har försvunnit utan alternativ. Man uppskattar att ungefär hälften av landets äldre lever i relativ fattigdom och som resultat av detta har Korea den högsta andelen självmord bland äldre bland OECD-länderna.

Experter som professor Lee Jeong-wu menar att gränsen är nådd för hur stora inkomstklyftorna i landet kan bli, och att om inget görs för att ändra på detta så kommer polariseringen leda till ökade konflikter i samhället och att ekonomin senare stagnerar och i värsta fall går bakåt.

Källor: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11

No Comments Yet

Kommentera

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Elin Törnqvist

Tipsa oss: [email protected]

Organisationsnummer: 802490-6987

ISSN: 2001-936X

© Tidskriften Hallyu
Tidskriften Hallyu sponsras av