[KRÖNIKA] Varning for koreanska komedier?

Jag vill härmed utfärda en VARNING för koreanska komedier. Med dem vet man aldrig vad som väntar runt hörnet. Fast egentligen älskar jag deras komedier, eller i alla fall vissa av dem. Snarare än en varning så borde jag rekommendera försiktighet. Ytterst stor försiktighet!

När tittar man på en komedi? Jo, t.ex. när man vill bli glad eller redan är glad och vill se något roligt. Eller så kanske man är tillsammans med sina kompisar och längtar efter att få skratta tillsammans. Om man då börjar se på en koreansk komedi kan det sluta lite hur som helst. Har man tur så får man skratta från början till slut, men har man riktigt stor otur så börjar filmkvällen med skratt och muntra miner för att efter halva filmen övergå till tårar och sorgsna känslor.

Koreanska komedier kan i sämsta fall sluta som melodramer eller i bästa fall endast ha ett tragiskt parti i mitten. Är man inte beredd på detta kan man få en mindre chock, och har man bestämt sig för att se något som muntrar upp humöret kommer man definitivt att känna sig lurad om filmen har ett tårdrypande tragiskt slut.

Den mest kända filmen i genren melodrama-komedier är nog fortfarande den romantiska komedin ”My Sassy Girl” (2001), som även startade hela den koreanska trenden med otraditionella kvinnor som super, spyr, slåss etc. Uppföljaren ”Windstruck” (2004), av samma regissör (Kwak Jae-yong), är på vissa punkter del ett till “Sassy Girl” och på andra punkter inte alls. Den senare börjar som en riktigt härlig romantisk komedi där en kvinnlig polis arresterar en oskyldig man (mitt i allt gräl mellan dem uppstår förstås kärlek), men sedan övergår handlingen till hjärtskärande tragedi. Båda filmerna blev stora framgångar i Sydkorea och Sydostasien, och särskilt ”Windstruck” blev en hit i Japan.

Men är man, som jag, kraftigt allergisk mot olyckliga slut, så blir man bara besviken och upprörd. Mest besviken blev jag dock av den romantiska komedin ”A Millionaire’s First Love” (2006) med Lee Yeon-hee i huvudrollen. En bortskämd och arrogant rikemansson tvingas gå på en skola ute på landsbygden för att få ut ett arv. Där träffar han Yeon-hee och första halvan av filmen har en romantisk ”feel-good”-känsla, men sedan brakar det iväg åt fel håll och historien blir allt mer sorgsen.

Det finns förstås en oändlig variant av tragiska slut, men de romantiska filmernas slut kan delas in i två huvudgrupper. Dels har vi de slut där det sorgsna orsakas av att kärleken inte är ömsesidig, och dels de där de fortfarande älskar varandra intensivt men dödsolyckor, sjukdomar, spelberoende, alkoholism etc. leder till ett tragiskt slut. Samtliga romantiska komedier med olyckligt slut som jag sett har tillhört den senare kategorin. Kärleken finns där, men någonting annat orsakar det tårdrypande slutet.

Både ”Windstruck” och ”A Millionaire’s First Love” är så tragiskt sorgsna att det gör ont i hjärtat att bara tänka på dem (det mesta av ”My Sassy Girl” har jag äntligen lyckats att glömma bort). Det finns dock en variant på denna genre som jag gillar. I dessa filmer skiftar det först från komedi till tragedi någonstans i mitten av filmen för att sedan svänga över till komedi igen och sluta lyckligt. Den varianten står jag ut med. Så länge det slutar lyckligt är jag nöjd.

Den film i kategorin melodrama-komedi-med-lyckligt-slut som gjort mest intryck på mig är ”Sex is Zero 2” (2007). I den spelar Song Ji-hyo (ja, det är hon från Running Man) och Im Chang-jung universitetsstudenter som dejtat en lång tid. En huvudkomponent i handlingen är att Ji-hyo vägrar ha sex med Chang-jung och att han accepterar det även om han blir frustrerad. En stor del av handlingen består av sexskämt blandad med traditionell lättsam komedi och är således inte särskilt märkvärdig tills dess att man får veta varför Ji-Hyo vägrar ha sex med honom. Tack vare att både Chang-jung och Ji-hyo är bra skådisar så kastas man plötsligt från en glad sinnesstämning till en otroligt tragisk när man får veta mer om bakgrunden till den person Ji-hyo spelar. Men sedan svänger det tillbaka till romantisk komedi och allt slutar som det ska (d.v.s. lyckligt!).

Det som är så fascinerande med filmen är att de lyckats blanda så helt olika stilar utan att det skär sig. Till stor del beror det på Ji-hyos skådespeleri och att den karaktär hon spelar faktiskt är psykologiskt intressant. Står man ut med sexscenerna och de ofta sexistiska skämten så är den faktiskt värt att se som ett exempel på hur skickliga koreanerna är på att blanda helt olika stilar.

”Sex is Zero” (2002) har en liknande uppbyggnad och blev en större succé, men personligen föredrar jag uppföljaren. Med tanke på hur konservativt Korea är när det gäller sex och samlevnad så är Lee Dae-haks medverkan i båda filmerna överraskande. I den första har han en biroll som en ung manlig student och i den andra spelar han en transexuell person som bytt kön. Mellan dessa två filmer hade han i verkligheten skaffat sig ett kvinnligt namn (Lee Si-yeon) samt gjort ett kirurgiskt könsbyte.

En annan genre som ligger väldigt nära melodrama-komedierna är de s.k. svarta komedierna. De innehåller inte nödvändigtvis ett tårdrypande slut, men historien kretsar kring människans mörka sidor. De är s.a.s. dystra från början till slut. Och också i denna genre har sydkoreanerna gett sig in och faktiskt några gånger lyckats riktigt bra. T.ex. ”Norwegian Woods” (2009) (inte at förväxla med den japanska filmen ”Norweigian Wood”) och ”Happy Killing” (2007).

I lågbudgetfilmen ”Norwegian Woods” får två underhuggare i uppdrag av sin gangsterboss att gräva ner ett lik i en ödslig skog. Låter som ett lätt uppdrag! Men det blir aldrig som de har tänkt sig. Liket försvinner, ett annat lik dyker upp, en ung kvinna flyr undan ett våldtäktsförsök, en man med sin älskarinna förirrar sig dit samtidigt som en galen seriemördare har en stuga i skogen. M.a.o. en himla röra.

”Happy Killing” är en remake av den franska filmen ”Serial Lover” (1998) där en framgångsrik kvinnlig skådespelare bjuder in alla sina älskare till julmiddag. Tyvärr inträffar den ena dödliga olyckan efter den andra och hon försöker gömma kropparna för att inte bli upptäckt av de kvarvarande gästerna. Mitt i allt detta dyker polisen upp, två gangsters letar efter sin boss, och hennes vänner kommer dit för att festa. Återigen en himla röra.

Det är svårt att blanda alltför olika känslor i en film eftersom vi inte kan uppleva vissa känslor tillsammans. Det är t.ex. omöjligt att vara djupt deprimerad och glad samtidigt, men melodrama komedierna från Korea har först en komedidel som följs av melodrama och vi kan förstås först vara glada för att senare bli ledsna.

Vissa känslor kan vi dock ha samtidigt. Vi kan vara förälskade samtidigt som vi är glada eller ledsna, så romantik fungerar bra ihop med både komedier och melodramer. Däremot är vi inte glada samtidigt som vi är ledsna eller rädda, vilket är anledningen till melodrama-komedier är så sällsynta och att alla s.k. skräck-komedier egentligen är rena komedier (man blir aldrig skrämd när man tittar på dem). Däremot fungerar det att blanda vissa dystra känslor med skratt i form av svarta komedier. Kanske har vi människor även en cynisk humor eller kanske är skrattet i de svarta komedierna ett exempel på hur vi människor använder humor och skratt för att hantera jobbiga situationer. Eller någonting annat.

Personligen tycker jag att Korea lyckas bättre än andra länder med att blanda olika genrer utan att det skär sig. Jag tror att det finns två huvudanledningar till detta. Dels har de väldigt många duktiga skådisar som på ett realistiskt sätt kan göra olika typer av roller (t.ex. Har Song Ji-hyo gjort otroligt bra prestationer i skräckfilm, komedi, romantik, drama etc.) och dels har de av tradition manus där karaktärerna utvecklas mer än i hollywoodfilmer (t.ex. i actionfilmer där man normalt inte förväntar sig något psykologiskt djup).

2 Comments

Kommentera

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Elin Törnqvist

Tipsa oss: [email protected]

Organisationsnummer: 802490-6987

ISSN: 2001-936X

© Tidskriften Hallyu
Tidskriften Hallyu sponsras av