[KRÖNIKA] En tyst överenskommen tystnadspakt

I fredags packade jag ner mig i en brun soffa mittemellan mina två trognaste fellow kpoppers och avnjöt nästan fyra timmar av 2015 MAMA, Mnet Asian Music Awards i Hong Kong. Galan i sig förtjänar en egen recension men jag tänkte denna gång berätta om hur kombinationen kpop och Hong Kong gjorde mig nostalgisk på ett privat plan.

Once upon a time…

Klockan stod på långt efter lunchtid. Jag låg i en säng utan lakan, inrullad i ett stulet rosa och ljusblått Little Twin Stars-duntäcke och med min skinnjacka som huvudkudde och hade för första gången på tre dygn fått mig en hel natts god sömn. Jag hade 36 timmar tidigare landat i Hong Kong, skyskrapornas stad, mirakulöst nog lokaliserat min skola och checkat in i mitt nya hem de närmaste halvåret på 5e våningen i en av de skyhöga byggnaderna på campusområdet.

I brist på kommunikation, uppochnedvänt dygn och kulturchock hade jag inte vågat mig utanför campus och därför inte kunnat investera i sängkläder. Min rumskamrat som jag skulle dela de generösa 13 kvadratmeterna i vårt rum med (varav 6 ej ockuperade av möbler) hade ännu inte dykt upp men alla hennes saker var prydligt uppställda på hennes sida av rummet. Så fort solen gått ner blev det iskallt i vårt rum och natt tre med kallbrandskänningar i tår, stela leder och varje hår på kroppen i försvarsläge hade jag desperat roffat åt mig min rumskamrats täcke. Det var ljuvligt. Jag kände hur livet kom tillbaka till mig, blodet började pumpa ut i tårna igen och det enda som påminde om kylan var min andedräkt som steg upp mot taket.

Klockan var som tidigare nämnt en bit över lunch och min efterlängtande skönhetssömn under det rosa och ljusblå täcket fick ett abrupt avslut då jag med ett ryck vaknar av ljudet av ett passerkort som sätts i dörren. Jag förstår allvaret på ca 5 hundradelar. Jag kastar mig ur sängen och lägger instinktivt direkt tillbaka det stulna täcket på sängen och börjar fumla efter mina glasögon. Ungefär nu är dörren till rummet helt öppen och min blivande rumskamrat står i hallen med mamma i släptåg bärandes på matkassar och resväskor. Hade hon sett mig kasta täcket? Fullkomligt skräckslagen och med dragkedjemärken  kvar på kinden från min jackkudde drar jag så fort jag kan ett par byxor över knäna och räcker besvärat fram handen och rosslar fram mitt namn. Trängseln är påtaglig och jag återgår till min nakna madrass och vill helst av allt kasta mig ut genom fönstret.

Detta var början på en något stel men framför allt tyst relation. Under ett halvår av att sova, äta, plugga, Skypea och allt annat man gör i sitt hem i princip ovanpå varandra yppade vi kanske tre meningar oss emellan. Förutom ett dagligt ”hello” varje gång någon av oss överraskade den andre genom att komma in genom dörren. Denna tystnad blev dock senare otroligt bekväm, som att vi kommit överens om att var och en sköter sitt på sin sida av rummet. Det kunde lika gärna varit en genomskinlig vägg som skilde oss åt. Medan mina vänner klagade på sina jobbiga och påstridiga rumskamrater ryckte jag på axlarna. Min roomie var p e r f e k t.

Till historien hör att jag runt denna tid fullkomligt knarkar all koreansk musik jag kan komma över och njuter av hur Hong Kong öppnar den tunga kpopporten för mig, tar mig i handen och leder mig in i ljuset. Kpopen var stor här, jag kunde diskutera biases med mina kantonesiska klasskamrater, kunde höra musiken i affärer och köpa merchandise i de stora shoppingcentren i Mong Kok.

En kväll råkar jag överse min kära rumskamrats datorskärm och förvånas något när jag anar TOPs vackra profil under en slags konstig huvudbonad (som jag idag direkt hade identifierat som en accessoar till en traditionell koreansk folkdräkt) pryda hennes skärmsläckare. Inte värt att bryta vår överenskomna tysta samlevnad för att fråga om, hinner jag tänka och går vidare. Detta var det första steget som sedan skulle mynna ut i en fantastisk tillika fruktansvärd upptäckt; att jag under 5 månader delat luft, toalett och sovit bredvid en livs levande koreanska.

När jag ser tillbaka på min tid tillsammans med henne på 13 kvm vill jag slå mig för pannan. Med en hammare. I mitt oskyldiga förstadie till Koreabesattheten saknade jag så mycket kunskap och kunde inte se. Hennes irriterade sms-signal som jag idag direkt känt igen som den officiella signalen till den koreanska chat-appen KAKAOtalk. För att inte tala om alla hennes pärmar och skrivböcker täckta med tecken som jag då tog för givet var kinesiska, eventuellt kantonesiska, men som jag direkt idag hade känt igen som de fina koreanska bokstäverna. Hennes långvariga Skype-sessioner på ett språk jag då inte kände igen. Storpacken koreansk stark Shin Ramyun i garderoben, de konstiga lådorna i kylen som luktade så vedervärdigt var såklart fyllda med hennes mammas hemmagjorda kimchi! Allt pekade på det faktum att min roomie var från Korea!

Till mitt försvar hade jag vid den här tiden bara precis närmat mig utkanterna till Koreas underbara kulturvärld, mina ögon tindrade och jag törstade efter mer. Så BOR jag på knappt 13 kvm med en koreansk tjej i min egen ålder som jag leker tysta leken med! Vi kunde ha blivit bästa vänner! Hon kunde ha lärt mig så mycket! Sista veckan av min utbytestermin fick jag sanningen kastat i ansiktet. Av en händelse landade en dag min blick på residensregistret i receptionen och där stod det: ”Floor 5, Room 18 Emilia, Sweden och Hellen, South Korea”. Jag tog mig för hjärtat i chock. Min närmsta källa till kunskap om landet i fjärran, detta glittrande land av skönhet och glädje kunde jag inte prata med och det var 5 månader too fucking late att förändra på det.

Men frukta ej, detta är en solskenshistoria. Jag fann min egen väg till den koreanska kulturen och har haft privilegiet att besöka landet två gånger helt utan Hellen’s hjälp. Det var värt att inte bryta vår vackra överenskomna tystnadspakt, vi hade nog ändå inte blivit särskilt goda vänner ändå. Tror inte heller att hon tyckte om mig särskilt mycket. Det kan bero på att jag första gången hon såg mig låg och dreglade på hennes täcke, jag klandrar henne inte. Hellen må inte ha blivit min källa till kunskap eller inkörsport till kpopen. Dock kan hon mycket väl ha räddat mitt liv, eller i alla fall ett par av mina tår från amputering efter de där två första frostiga nätterna i Hong Kong med sitt rosa och ljusblå täcke, och det ska hon ha tack för.

No Comments Yet

Kommentera

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Elin Törnqvist

Tipsa oss: [email protected]

Organisationsnummer: 802490-6987

ISSN: 2001-936X

© Tidskriften Hallyu
Tidskriften Hallyu sponsras av