[KRÖNIKA] En ny punk-era, Tre ackord och Semmelwrapsteorin – eller varför Darin kommer funka i Asien!

Darin är högaktuell och promotar just nu sig själv över hela Asien – samt i Sydkorea. I Gangnam. Där jag är.

Jag vill hävda att vi lever i en ny punk-era numera. Den curlade-generationens-punk-era. Med ett överflöd av möjligheter. Är man bara driven, öppen och målinriktad – kan man bli precis vad man vill!?

Kanske var Idol 2004 – när Darin slog igenom – en start på den här Punk-eran? Då plötsligt ”vanliga personer” kunde bli riktiga artister?

Vem som helst idag kan skapa sin egen ”TV-kanal” på Youtube. Vem som helst kan skriva. Vem som helst kan spela in musik. Vem som helst kan göra sig hörd. Vem som helst kan synas. I detta ”familjära” överflöd av möjligheter – finns en gemensam överenskommelse? – Ja, mycket frågetecken idag! – Vi dras mer och mer tillbaka till Tre ackord!

 

Med Tre ackord menar jag; Att vi inte längre ser upp till någon gudalik oåtkomlig figur – vi dras till det vardagliga, det enkla, det åtkomliga och viktigast; Till Varandra!

Det som symboliserade den första punk-eran var att alla gemensamt kämpade tillsammans mot en bättre värld och att det bara räckte med 3 stycken ackord för att kunna säga den magiska frasen; ”Ska vi bilda band?”.

Det påminner om småbarn som träffas på dagis. Eller i sandlådan. Eller i lekparken.

-Är det där en spade?

– JA!

-Ska vi leka!?

 

Ingen är längre övernaturlig. Alla artister måste vara aktiva och personliga på Twitter, facebook och instagram. Vi dras inte till det ”överproducerade” – vi vill ha det vardagliga. Det som påminner om oss själva. Det privata. Vi vill ha varandra.

Innan jag går in på min tes – så tänk ett extra varv först; Det här är helt rätt riktning att gå? Vi inspirerar, dras, ser upp till, hejar och vill ha varandra. Vi vill inte ha något oåtkomligt. Det är ett jättestort steg för jämställdhet?!

Och visst känns som svenska artister representerar en mer privat, tre ackordspersonlighet än de oåtkomliga K-Pop-idolerna?!

 

  • Så Kanske fungerar min semmelwrap-teori här?

 

Anledningen till att jag älskar K-Pop så mycket är för att det är något som känns igen. Musiken är väldigt västerländsk och alla gruppkonstellationer påminner om vilket pojkband som helst – som jag lyssnade (och fortfarande lyssnar på) på som liten; Backstreet Boys, Spice Girls, Fifth Harmony etc. Men samtidigt är det nytt!! Jag ser K-Pop som en djupdykning i Pojk/flick-grupps-konceptet. Det är som master degree-forskning i hur detta fenomen var så stort under 90-talet till början av 00-talet. Och som dom har kommit fram till det ultimata receptet.

Min poäng är; Det är saker som både känns igen (och svensken vill, som sagt, ha igenkänning) och är nytt – på samma gång.

För att fläta samman det här med Semmelwrapsteorin; Så är Semlan något som framkallar nostalgi och igenkänning medans wrapen är något modernt/nytt – och kör man båda i en blender – så får man helt plötsligt något en och samma sak som uppkallar båda dessa känslor. Jag vill att mitt konstnärskap och skådespeleri ska vara så.

Kanske är det så Darin kommer att kännas för Asien och för Sydkorea?

En kanonartist med starka hitlåtar – precis som så många andra i Sydkorea – Men en mer öppen, vardaglig artist som är villig att dela sin privata sida – i form av Tre ackord.

Vi kan ju alltid hoppas.

 

Heja Darin!

 

Bildkälla: 1

Joakim Lindberg

Jag heter Joakim Lindberg och är nyexaminerad skådespelare från Teaterhögskolan i Göteborg. Jag har en brinnande passion för Sydkorea (och Teenage Mutant Ninja Turtles) som började med K-movies för massa år sedan - men det var K-Popen som förändrade hela mitt liv. Jag skriver dagligen på Tumblr; http://joakimlindberg.tumblr.com

No Comments Yet

Kommentera

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Elin Törnqvist

Tipsa oss: [email protected]

Organisationsnummer: 802490-6987

ISSN: 2001-936X

© Tidskriften Hallyu
Tidskriften Hallyu sponsras av