[KRÖNIKA] Homosexualitet i drama och film

I min första krönika skrev jag att Sydkorea anses vara ett av de mest homofoba länderna i Asien, men stämmer detta verkligen? Första gången jag stötte på homosexualitet i koreansk kultur var i den romantiska komedin ”Spring Breeze” (2003). Filmen handlar om en författare som mot sin vilja får en vimsig tjej som inneboende. Hans sekreterare är bög och när författaren får veta det får han mardrömmar, men jag uppfattade det som att man snarare drev med homofobi än med homosexuella. Mot slutet av filmen träffar han sin sekreterare och dennes pojkvän. Han skakar hand med båda och lyckoönskar dem. En neutral scen där bögparet lika gärna kunde ha varit ett heterosexuellt par.
Inte långt efter att jag sett filmen tittade jag på TV-dramat och dundersuccén ”Coffe Prince” (2007). Där spelar Yoon Eun Hye en tjej som låtsas vara kille för att få jobb på caféet Coffe Prince som bara anställer killar. Gong Yoo (Gong Ji Cheol) som äger caféet blir kär i ”honom”. Han oroar sig över sin sexuella läggning och går till en heltokig läkare. Det slutar med att han lämnar sjukhuset innan konsultationen är färdig. Och i en annan scen säger en kompis till honom: ”Det spelar ingen roll om man är kär i en tjej eller kille. Korea är ett modernt land och ingen bryr sig om sådant längre”.

Budskapet var således att de som är tokiga är inte de homosexuella, utan de som försöker ”bota” homosexualitet, och i det moderna Korea är det ingen som bryr sig om ifall man är homo- eller heterosexuell. Lägg till all kroppskontakt de har med varandra inom tjej- och killbanden, så var det inte så konstigt att jag började tro att homosexualitet i Sydkorea var en accepterad företeelse.

Men sedan var det som om de homosexuella blev osynliga. Jag tittade nästan dagligen på sydkoreanska filmer och dramer, men ändå dröjde det ett år innan homosexualitet dök upp igen. I dramat ”Personal Taste” (2010) tror Son Je Yin, pga. ett misstag, att Lee Min Hoo är bög. Han låter henne tro det för att få hyra ett rum hos henne (hon skulle aldrig vågat låta en heterosexuell man bo där). I serien förekommer också en rik chef som är bög och han är en av de ”snälla” som hjälper paret mot de som håller på med elaka intriger. Dessutom är de ”onda” personerna homofober medan de ”goda” inte ser något konstigt med homosexualitet.

Nu var jag helt säker på att Sydkorea var ett bra land för homosexuella att leva i och detta trodde jag änds tills ”Daughters of Club Bilitis” hade premiär på KBS den 7:e augusti 2011. Det var Koreas första lesbiska drama och handlade om tre lesbiska par och deras relation till varandra (ett high school par, ett par i 30-års åldern och ett par i 50 års åldern). Trots att den skulle sändas sent vid midnatt och bara var ett avsnitt, så kom protester redan innan premiären och man valde då att sätta åldersgränsen 19+ trots att inga erotiskt färgade scener förekom.

Kritiker hyllade dramat för det på ett seriöst sätt skildra homosexuellas situation i Korea och deras lidande och svårigheter, medan många TV-tittare blev rasande och överöste KBS med mail såsom: ”Dramat kommer att påverka ungdomar negativt” och ”Detta drama är ett brott mot mänskligheten”. Man sände dramat en gång och lade sen upp den för replay på sin hemsida, men trots att den bara kunde ses på natten så fortsatte protesterna och redan efter tre dagar slutade KBS med repriserna på nätet. Motiveringen var att då det blivit kontroversiellt fanns risk att tonåringar av nyfikenhet skulle titta på det och några av dess skulle sakna kritiskt tänkande och påverkas negativt. KBS gjorde ett modigt försök, men vågade inte löpa linan ut.

Nu kände jag mig plötsligt inte så säker längre. Hur var det egentligen med homosexuellas situation i Sydkorea? Nyfiket sökte jag information på nätet och på wikipedia hittade jag en artikel om Kim Ji Hoo. Han debuterade 2007 som modell och skådespelare och ett år senare gick han ut med att han var homosexuell. Hans hemsida överöstes med hatmail, han förlorade sina jobb samt hans agentur vägrade förnya hans kontrakt. Livet blev så jobbigt för honom att han några månader senare tog livet av sig. Sju år tidigare hade Hong Suk Chun som första kändis (modell, skådespelare och programledare) frivilligt berättat att han var bög. Han tog inte livet av sig, men förlorade sina jobb och fick mer eller mindre hålla sig gömd. Jag läste fler artiklar och det verkade som att homosexuella bara hade två alternativ. Självmord eller landsflykt! Nu blev jag säker igen, fast på motsatsen! Sydkorea var ett av de mest homofoba länderna i Asien.

Men är det verkligen fortfarande så illa? Suk Chun förlorade visserligen alla sina jobb och det dröjde 5 år innan han var tillbaka i TV-rutan (tillsammans med sina föräldrar pratade han om hur livet varit efter det han kommit ut ur garderoben), men sedan 2012 har han varit med i flera populära shower såsom ”Happy Together”, ”Running Man” och han dök upp i ett avsnitt av dramat ”My Secret Hotel” (2014). Numera är han restaurangägare, f.d. politiker och skådis. Och mitt i den här soppan av olika kulturella uttryck har vi både årets attacker på Prideparaden, en borgmästare i Seoul som försvarar homosexuellas rättigheter, homosexuella som förlorar jobb, vänner och familj samt TV-bolag som försöker flytta fram de homosexuellas positioner ett pyttelitet steg i taget.

Ju mer jag fick veta desto mer förvirrad blev jag. Varför möttes t.ex. ”Bilitis” och ”Personal Taste” av så olika reaktioner? Kanske upplevs skildringar av en ensam bög i en biroll som mindre hotfullt än lesbiska par i huvudrollerna? Fast det kan inte vara hela sanningen. På bio verkar det gå bra att skildra homosexuella och bisexuella relationer utan att det, så vitt jag vet, blir några massprotester. De flesta av dessa verkar dock vara independent eller konstnärliga filmer som framförallt visas på festivaler såsom kortfilmen ”Just Friends” (2009) som handlar om en ung kille som träffar sin pojkvän under permissionen från militärtjänstgöringen.

Men jag har redan nämnt en helt vanlig kommersiell biofilm. Där dök det homosexuella paret bara upp i en kort sekvens, men i ”Hello My Love” (2009) förekommer bisexuella i huvudrollerna. Filmen handlar om en tjej som upptäcker att hennes pojkvän, som nyss kommit tillbaka från utlandsstudier, har en kärleksrelation med en kille. Och ”I Like It Hot” (aka ”Hellcats”, 2008) handlar om en kvinna samt hennes yngre syster och dotter och jag känner inte till att det blev några större protester trots att dottern, som spelas av Sohee (Wonder Girls), blir kär i en tjej och kysser henne flera gånger.

En senare film är ”Two weddings and a funeral” (2012) med flera kända skådisar i rollerna. I filmen gifter sig en homosexuell ung man och kvinna som båda jobbar som läkare på samma sjukhus. De gör det bl.a. för att lura omgivningen och för att den lesbiska kvinnan lättare ska kunna adoptera ett barn. Sedan flyttar de in mittemot kvinnans flickvän (i hemlighet bor de båda kvinnorna tillsammans) och den unge mannen skaffar sig snart en egen partner, men det blir problem när killens mamma ständigt dyker upp på besök. Det låter som en komedi och klassificeras ofta som en romantisk komedi, men filmen är snarare ett drama som innehåller både tragedi och glädje (vilket antyds i titeln). Det mest imponerande med filmen är hur väl de lyckas skildra de romantiska känslorna mellan de båda unga männen och därför rekommenderar jag den även för heterosexuella. Möjligtvis skildras några av bögarna i birollerna lite stereotypt, men jag uppfattade det aldrig som om det var gjort för att heterosexuella skulle skratta åt dem utan för att visa att det finns alla sorters homosexuella. Däremot vet jag inte hur en homosexuell man skulle uppfatta karaktärerna.

Det verkar som om homofoba över hela världen dels tror att homosexualitet är något onaturligt och därför omoraliskt. Detta är dubbelfel eftersom homosexualitet förekommer hos alla djurarter (insekter, fiskar, fåglar, delfiner, apor och givetvis människor etc.) och företeelser blir inte omoraliska bara för att de är onaturliga (t.ex. att bära glasögon). Och dels tror de att heterosexuella ungdomar kan förvandlas till homosexuella om de exponeras för homosexualitet. Fast då borde väl alla homosexuella förvandlas till heterosexuella med tanke på hur mycket heterosexualitet de exponeras för?

Samtidigt märks från opinionsundersökningar att allt fler av de yngre generationerna accepterar homosexualitet och en anledning till det tror jag är att homosexuella, de få gånger de är med i filmer och TV-dramer, skildras neutralt eller positivt. Det är inte som i thailändska filmer där bögar nästan alltid är fjolliga och lesbiska manhaftiga. Och homosexuella verkar till skillnad från tidigare i alla fall med en viss möda kunna leva kvar i landet. Mitt intryck är att det liknar den splittrade situationen i USA, men man har inte kommit lika långt i sin frigörelse som i USA även om utvecklingen verkar gå snabbare i Sydkorea.

1 Comment

Kommentering låst

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Elin Törnqvist

Tipsa oss: [email protected]

Organisationsnummer: 802490-6987

ISSN: 2001-936X

© Tidskriften Hallyu
Tidskriften Hallyu sponsras av